venerdì 21 novembre 2025

Roma Mahkemesi, bilgilendirme yükümlülüklerinde ciddi ihlaller tespit ettikten sonra bir Dublin transferini iptal etti

 Roma Mahkemesi, bilgilendirme yükümlülüklerinde ciddi ihlaller tespit ettikten sonra bir Dublin transferini iptal etti

Avrupa devletlerinin Dublin mekanizması kapsamındaki transfer süreçlerini nasıl yönettiğini etkileyebilecek önemli bir kararla, Roma Mahkemesi, Dublin III Tüzüğü çerçevesinde verilen bir transfer kararını, başvuru sahibinin Avrupa Birliği hukukunun öngördüğü temel bilgilere erişmediği sonucuna vararak iptal etti.

18 Kasım 2025 tarihli ve Genel Esas Numarası 37474/2025 olan karar, İtalya’nın Dublin Birimi tarafından Slovenya’ya transfer edilmesi öngörülen bir uluslararası koruma başvuru sahibiyle ilgilidir. Mahkeme, idarenin, Avrupa Birliği’nin 604/2013 sayılı Tüzüğünün 4 ve 5’inci maddelerinde öngörülen temel bilgilendirme yükümlülüklerine uymadığını tespit etti. Bu yükümlülükler, başvuru sahibinin sürece etkin şekilde katılmasını ve hangi üye devletin başvuruyu incelemekle yükümlü olduğunu anlamasını güvence altına almayı amaçlamaktadır.

Kararın merkezinde kişisel mülakat yer almaktadır. Avrupa Birliği Adalet Divanı’nın yerleşik içtihadına göre mülakat, yerine getirilmesi gereken sıradan bir formalite değil, esasa dair bir güvencedir. Mülakat, transfer kararından önce yapılmalı, başvuru sahibinin anladığı bir dilde gerçekleşmeli, gizlilik içinde yürütülmeli ve kişinin başvurunun sonucunu etkileyebilecek kişisel koşullarını açıklamasına imkân tanımalıdır. Ayrıca, mülakat sırasında verilen bilgileri yansıtan yazılı bir özet hazırlanması zorunludur. Bu özet, denetimi ve yargısal incelemeyi mümkün kılan temel bir araçtır.

Roma Mahkemesi’nin incelediği olayda idare, yalnızca başvuru sahibinin kimlik ve adres bilgilerini içeren standart bir form sunmuştur. Formda mülakatın içeriğine, sorulara veya verilen cevaplara ilişkin hiçbir bilgi bulunmamaktadır. Mahkeme, bu belgenin hukuken mülakatın yapılmamış sayılması gerektiğine hükmetmiştir.

Avrupa ve İtalyan yargı içtihadına göre, doğru şekilde gerçekleştirilmemiş bir mülakat, transfer kararının otomatik olarak hükümsüz kalmasına neden olur. Mahkeme ayrıca bu eksikliğin yargılama aşamasında yeni bir duruşmayla giderilemeyeceğini, zira bunun Dublin mekanizmasının hızlı işleyiş yapısıyla bağdaşmayacağını belirtmiştir.

Sonuç olarak, Mahkeme, başvuru sahibinin uluslararası koruma talebini değerlendirme yükümlülüğünün İtalya’ya ait olduğuna karar vermiştir.

Bu karar, Avrupa genelinde giderek belirginleşen bir eğilimi güçlendirmektedir: Mahkemeler, Dublin prosedürlerinin yalnızca şekli koşullara değil, aynı zamanda başvuru sahiplerinin haklarını korumaya yönelik maddi güvencelere de tam olarak uymasını talep etmektedir. Verilen mesaj nettir: Temel haklara ilişkin süreçlerde usulden taviz verilemez.


Avv. Fabio Loscerbo

Gjykata e Romës anulon një transferim sipas Rregullores së Dublinit pas konstatimit të shkeljeve serioze të detyrimeve të informimit

 Gjykata e Romës anulon një transferim sipas Rregullores së Dublinit pas konstatimit të shkeljeve serioze të detyrimeve të informimit

Në një vendim të rëndësishëm që mund të ndikojë në mënyrën se si shtetet evropiane menaxhojnë procedurat e mekanizmit të Dublinit, Gjykata e Romës ka anuluar një urdhër transferimi të lëshuar në bazë të Rregullores së Dublinit III, pasi konstatoi se kërkuesi i mbrojtjes nuk kishte marrë informacionin thelbësor që parashikohet nga legjislacioni i Bashkimit Evropian.

Vendimi, i datës 18 nëntor 2025 dhe i regjistruar me Numrin e Regjistrit të Përgjithshëm 37474/2025, ka të bëjë me një kërkues mbrojtjeje ndërkombëtare, transferimi i të cilit drejt Sllovenisë ishte urdhëruar nga Njësia e Dublinit në Itali. Gjykata arriti në përfundimin se administrata kishte shkelur garancitë themelore të informimit të parashikuara në nenet 4 dhe 5 të Rregullores (BE) nr. 604/2013, garanci që synojnë të sigurojnë transparencë, drejtësi dhe pjesëmarrje efektive në përcaktimin e shtetit përgjegjës për shqyrtimin e kërkesës së azilit.

Në qendër të vendimit qëndron intervista personale. Sipas jurisprudencës së Gjykatës së Drejtësisë së Bashkimit Evropian, kjo intervistë nuk është një formalitet administrativ, por një garanci thelbësore procedurale: ajo duhet të zhvillohet para marrjes së vendimit të transferimit, në një gjuhë që kërkuesi e kupton, në kushte konfidencialiteti, dhe duhet t’i mundësojë atij të paraqesë rrethana personale të rëndësishme. Për më tepër, autoritetet duhet të hartojnë një përmbledhje të shkruar që pasqyron saktësisht informacionet e dhëna gjatë intervistës.

Në rastin e shqyrtuar nga Gjykata e Romës, administrata paraqiti vetëm një formular standard që përmbante të dhënat personale dhe adresën e kërkuesit, pa përfshirë asnjë detaj mbi përmbajtjen e intervistës, pyetjet e bëra apo përgjigjet e dhëna. Gjykata vlerësoi se një dokument i tillë është, në aspektin juridik, i barabartë me mungesën e vetë intervistës.

Bazuar në jurisprudencën evropiane dhe italiane, mungesa e një interviste të vlefshme çon automatikisht në pavlefshmërinë e urdhrit të transferimit. Gjykata gjithashtu hodhi poshtë mundësinë që kjo shkelje të korrigjohej përmes një seance dëgjimore gjyqësore, duke argumentuar se një korrigjim i tillë do të ishte në kundërshtim me natyrën e përshpejtuar të mekanizmit të Dublinit.

Si rezultat, Gjykata deklaroi se Italia është shteti përgjegjës për shqyrtimin e kërkesës së mbrojtjes ndërkombëtare të kërkuesit.

Ky vendim përforcon një tendencë në rritje në mbarë Evropën: gjykatat kërkojnë që procedurat e Dublinit të respektojnë jo vetëm kushtet formale, por edhe garancitë thelbësore të nevojshme për mbrojtjen e të drejtave të kërkuesve të azilit. Mesazhi që del nga ky vendim është i qartë: rrugët e shkurtra procedurale nuk janë më të pranueshme në një fushë që prek drejtpërdrejt të drejtat themelore të individit.


Avv. Fabio Loscerbo

محكمة روما تُلغي قرار نقل وفق نظام دبلن بعد ثبوت خروقات خطيرة لواجبات الإخطار

 محكمة روما تُلغي قرار نقل وفق نظام دبلن بعد ثبوت خروقات خطيرة لواجبات الإخطار

في قرار لافت قد يؤثر على الطريقة التي تتعامل بها الدول الأوروبية مع إجراءات نظام دبلن، ألغت محكمة روما أمر نقل صادر بموجب لائحة دبلن الثالثة، بعد أن خلصت إلى أن طالب الحماية لم يتلقَّ المعلومات الأساسية التي يوجبها قانون الاتحاد الأوروبي.

القرار، المؤرخ في 18 نوفمبر 2025 والمُسجَّل تحت رقم السجل العام 37474/2025، يتعلق بطالب حماية كان من المقرر نقله إلى سلوفينيا بقرار من وحدة دبلن الإيطالية. وقد رأت المحكمة أن الإدارة لم تلتزم بالضمانات المعلوماتية الجوهرية المنصوص عليها في المادتين 4 و5 من اللائحة الأوروبية رقم 604 لسنة 2013، وهي ضمانات تهدف إلى تأمين الشفافية والعدالة وضمان المشاركة الفعالة لطالب الحماية في تحديد الدولة الأوروبية المسؤولة عن دراسة طلبه.

جوهر القرار يتمثل في المقابلة الشخصية. إذ أكدت محكمة العدل الأوروبية في اجتهاداتها أن هذه المقابلة ليست خطوة شكلية، بل ضمانة إجرائية أساسية: يجب إجراؤها قبل اتخاذ قرار النقل، بلغة يفهمها طالب الحماية، وفي ظروف تضمن السرية، ويجب أن تتيح له عرض ظروفه الشخصية ذات الصلة. كما تُلزَم الإدارة بإعداد ملخص مكتوب يعكس بدقة المعلومات التي قدّمها خلال المقابلة.

أمّا في القضية التي نظرتها محكمة روما، فقد قدّمت الإدارة نموذجاً موحداً يحتوي فقط على البيانات الشخصية والعنوان، دون أي إشارة إلى محتوى المقابلة، أو الأسئلة التي طُرحت، أو الإجابات التي قُدمت. واعتبرت المحكمة أن مثل هذا النموذج يعادل قانونياً غياب المقابلة نفسها.

وبالاستناد إلى الاجتهاد القضائي الأوروبي والإيطالي، فإن غياب مقابلة صحيحة وفق المتطلبات القانونية يؤدي تلقائياً إلى بطلان قرار النقل. كما رفضت المحكمة إمكانية تصحيح هذا الخلل من خلال جلسة استماع لاحقة، معتبرةً أن ذلك يتعارض مع الطبيعة السريعة التي يقوم عليها نظام دبلن.

وبناءً على ذلك، خلصت المحكمة إلى أن إيطاليا هي الجهة المختصة بدراسة طلب الحماية الدولية المقدم من الشخص المعني.

هذا القرار ينسجم مع اتجاه قضائي أوروبي متزايد، حيث تطالب المحاكم بضمان احترام الإجراءات ليس فقط من الناحية الشكلية، بل أيضاً من الناحية الجوهرية، بهدف حماية الحقوق الأساسية لطالبي الحماية. وترسل المحكمة رسالة واضحة: لم يعد مسموحاً بالاختصارات الإجرائية في مجال يؤثر مباشرة في مصير الأفراد وحقوقهم الأساسية.


Avv. Fabio Loscerbo

El Tribunal de Roma anula una transferencia Dublín tras constatar graves incumplimientos de las obligaciones de información

 El Tribunal de Roma anula una transferencia Dublín tras constatar graves incumplimientos de las obligaciones de información

En una decisión significativa que podría influir en la manera en que los Estados europeos gestionan los procedimientos de traslado Dublín, el Tribunal de Roma ha anulado una orden de transferencia dictada en el marco del Reglamento Dublín III, tras determinar que el solicitante no había recibido la información exigida por el Derecho de la Unión Europea.

La resolución, fechada el 18 de noviembre de 2025 y registrada con el Número de Registro General 37474/2025, se refiere al caso de un solicitante cuya transferencia a Eslovenia había sido dispuesta por la Unidad Dublín de Italia. El Tribunal concluyó que la administración incumplió las garantías informativas esenciales previstas en los artículos 4 y 5 del Reglamento (UE) n.º 604/2013, normas cuya finalidad es asegurar transparencia, equidad y participación efectiva en la determinación del Estado miembro responsable del examen de la solicitud de asilo.

El elemento central de la decisión es la entrevista personal. La jurisprudencia del Tribunal de Justicia de la Unión Europea ha dejado claro que esta entrevista no es una formalidad administrativa, sino una garantía sustantiva: debe realizarse antes de la decisión de traslado, en un idioma comprensible para el solicitante, en condiciones de confidencialidad, y permitiendo que la persona exponga circunstancias individuales relevantes. Además, la administración debe elaborar un resumen escrito que refleje fielmente la información proporcionada durante la entrevista.

En el caso analizado por el Tribunal de Roma, la administración aportó únicamente un formulario estándar que contenía los datos personales y el domicilio del solicitante, sin incluir ninguna referencia al contenido de la entrevista, a las preguntas formuladas ni a las respuestas ofrecidas. El Tribunal consideró que un documento de este tipo equivale, en la práctica y jurídicamente, a la ausencia de una entrevista válida.

Con base en la jurisprudencia europea e italiana, la falta de una entrevista conforme con los requisitos legales determina automáticamente la nulidad de la decisión de traslado. El Tribunal también rechazó la posibilidad de subsanar esta deficiencia mediante una audiencia judicial, al entender que tal corrección resultaría incompatible con la estructura acelerada que caracteriza al mecanismo Dublín.

Como consecuencia, el Tribunal declaró que corresponde a Italia asumir la competencia para examinar la solicitud de protección internacional del solicitante.

La resolución se inscribe en una tendencia cada vez más evidente: los tribunales europeos exigen que los procedimientos Dublín respeten no solo los requisitos formales, sino también las garantías sustantivas necesarias para proteger los derechos de las personas solicitantes. El mensaje es claro: los atajos procesales ya no son aceptables en un ámbito que afecta directamente a derechos fundamentales.


Avv. Fabio Loscerbo

Italy’s Rome Court Strikes Down Dublin Transfer After Finding Severe Breaches of Information Duties

 Italy’s Rome Court Strikes Down Dublin Transfer After Finding Severe Breaches of Information Duties

In a significant ruling that may reshape how European authorities conduct Dublin procedures, the Tribunal of Rome has annulled a transfer order issued under the Dublin III Regulation after identifying serious violations of the applicant’s right to receive proper information during the procedure.

The decision, dated 18 November 2025 and recorded under General Docket Number 37474/2025, concerns an applicant whose transfer to Slovenia had been ordered by Italy’s Dublin Unit. The court found that the administration had failed to comply with the core informational duties established in Articles 4 and 5 of Regulation (EU) No. 604/2013, which require authorities to provide clear, accessible and complete information to asylum applicants and to conduct a meaningful personal interview before adopting a transfer decision.

Central to the court’s reasoning was the nature and purpose of the personal interview. According to established case law of the Court of Justice of the European Union, the interview is not a mere formality. It must be conducted in a language the applicant understands, in conditions guaranteeing privacy, and must allow the person to present individual circumstances that may influence the determination of the responsible Member State. Moreover, the interview must be faithfully summarised in writing, ensuring transparency and enabling effective judicial review.

In the case examined by the Tribunal of Rome, the administration produced only a standardised form containing the applicant’s personal details and address, with no record of the questions asked, the answers provided, or any substantive element of the interview. The court held that such a form does not fulfil the requirements of Article 5 and is legally comparable to the absence of an interview altogether.

Based on both European and national jurisprudence, the lack of a valid interview results in the automatic annulment of the transfer decision. The court also ruled out the possibility of remedying the administration’s failure through a judicial hearing, as this would conflict with the accelerated structure of the Dublin mechanism and its requirement for rapid identification of the competent State.

Consequently, the Tribunal declared that Italy must assume responsibility for examining the applicant’s claim for international protection.

This decision reinforces a growing trend across Europe: courts are increasingly insisting that Dublin procedures respect not only their formal structure but also the substantive guarantees necessary to protect applicants’ rights. The ruling sends a clear message that procedural shortcuts are incompatible with the standards imposed by EU law.


Avv. Fabio Loscerbo

La natura sostanziale degli obblighi informativi nel sistema Dublino: nota al decreto del Tribunale di Roma del 18 novembre 2025 (Ruolo Generale 37474/2025)

 La natura sostanziale degli obblighi informativi nel sistema Dublino: nota al decreto del Tribunale di Roma del 18 novembre 2025 (Ruolo Generale 37474/2025)

Abstract
Il presente contributo analizza il decreto del Tribunale di Roma, Sezione Diritti della Persona e Immigrazione, del 18 novembre 2025 (Ruolo Generale 37474/2025), che ha annullato un provvedimento di trasferimento adottato dall’Unità Dublino per violazione degli obblighi informativi previsti dagli articoli 4 e 5 del Regolamento (UE) n. 604/2013. La decisione offre l’occasione per riflettere sulla portata sostanziale delle garanzie partecipative del richiedente protezione internazionale e sul rilievo attribuito dalla giurisprudenza europea e nazionale alla corretta esecuzione del colloquio personale.

1. Introduzione
L’evoluzione giurisprudenziale degli ultimi anni ha ridefinito in profondità il ruolo delle garanzie informative nel procedimento di determinazione dello Stato competente ai sensi del Regolamento (UE) n. 604/2013. A partire dalla sentenza della Corte di Giustizia del 30 novembre 2023, il colloquio previsto dall’art. 5 ha assunto connotati sempre più marcati di strumento sostanziale, essenziale per garantire al richiedente l’effettiva possibilità di partecipare al procedimento e di incidere sul suo esito.

Il decreto del Tribunale di Roma del 18 novembre 2025 si colloca pienamente lungo questa direttrice interpretativa, ribadendo che gli obblighi informativi non possono essere assolti in modo meramente formale, né possono essere surrogati da altri atti del procedimento di asilo. Il mancato svolgimento di un colloquio conforme ai requisiti europei determina un vizio insanabile e, come nel caso di specie, l’annullamento automatico della decisione di trasferimento.

2. Il quadro normativo di riferimento
Il sistema delineato dal Regolamento Dublino III attribuisce un ruolo centrale alle garanzie informative. L’art. 4 impone all’autorità procedente di consegnare un opuscolo informativo che illustri in modo chiaro la logica del meccanismo Dublino, i criteri di competenza, i diritti del richiedente e le fasi del procedimento.
L’art. 5, a sua volta, disciplina il colloquio personale, prevedendo che esso sia effettuato prima dell’adozione della decisione, in una lingua comprensibile, in condizioni di adeguata riservatezza, e con redazione di una sintesi scritta che riporti le principali informazioni fornite dal richiedente.

La giurisprudenza europea ha ormai precisato, in modo inequivoco, che il colloquio non può essere confuso né assorbito dagli adempimenti previsti per la domanda di protezione internazionale (come la compilazione del modello C3). La sua funzione è autonoma e finalizzata a consentire al richiedente di partecipare all’accertamento dello Stato competente.

3. La decisione del Tribunale di Roma del 18 novembre 2025
Nel caso esaminato dal Tribunale di Roma, l’amministrazione aveva prodotto un modulo standardizzato privo di qualsiasi riferimento alle dichiarazioni rese dall’interessato. Dal documento risultavano soltanto le generalità e il domicilio, senza alcuna sintesi del contenuto della presunta audizione.

Secondo il Tribunale, tale modulo non soddisfa i requisiti dell’art. 5 del Regolamento. Esso equivale, di fatto, alla mancata esecuzione del colloquio personale. La violazione incide su una garanzia di rango sostanziale e determina un vulnus diretto al diritto di difesa previsto dall’art. 47 della Carta dei diritti fondamentali dell’Unione europea.

Il giudice ha inoltre escluso la possibilità di sanare il vizio attraverso un’audizione in sede giurisdizionale, in quanto la struttura acceleratoria del procedimento Dublino mira a una rapida individuazione dello Stato competente, senza sovrapposizioni fra fase amministrativa e fase giudiziale. Pertanto, la garanzia partecipativa deve essere realizzata nella fase amministrativa, non successivamente.

4. La portata sistemica del provvedimento
La decisione del Tribunale di Roma conferma un orientamento sempre più solido: nel sistema Dublino le garanzie informative costituiscono condizioni di legittimità del provvedimento di trasferimento. La loro violazione dà luogo a un vizio sostanziale, non sanabile attraverso attività processuali integrative.

Il provvedimento assume rilievo non solo per il caso specifico, ma anche per il più ampio contesto del contenzioso Dublino. L’obbligo di redigere una sintesi del colloquio dettagliata e aderente alle dichiarazioni rese rappresenta un presidio essenziale per l’effettività del diritto di difesa. La mancata osservanza di tale obbligo priva il richiedente della possibilità di far valere elementi individuali idonei a influire sulla decisione finale e, in definitiva, compromette la legittimità dell’intero procedimento.

5. Conclusioni
Il decreto del Tribunale di Roma del 18 novembre 2025 appare pienamente coerente con la giurisprudenza europea e nazionale che, negli ultimi anni, ha rafforzato il principio secondo cui le garanzie partecipative nel procedimento Dublino costituiscono un nucleo essenziale del diritto alla protezione internazionale.
La corretta esecuzione del colloquio personale non è un atto meramente formale, ma un passaggio decisivo volto a garantire un effettivo controllo sulla determinazione dello Stato competente.
Il mancato rispetto degli obblighi informativi conduce, inevitabilmente, all’annullamento della decisione di trasferimento e alla riaffermazione del ruolo sostanziale delle garanzie procedimentali nel diritto dell’immigrazione europeo.


Avv. Fabio Loscerbo

giovedì 20 novembre 2025

عنوان الحلقة: لمّ شمل الوالدين الذين تجاوزوا الخامسة والستين ووجود الأبناء الآخرين في بلد الأصل: محكمة روما توضّح الشروط


 عنوان الحلقة:

لمّ شمل الوالدين الذين تجاوزوا الخامسة والستين ووجود الأبناء الآخرين في بلد الأصل: محكمة روما توضّح الشروط


بودكاست – قانون الهجرة
صباح الخير، أنا المحامي فابيو لوسيربو، وهذه حلقة جديدة من بودكاست قانون الهجرة.
نناقش اليوم حُكمًا مهمًا يتناول مسألة كثيرًا ما تكون حاسمة في إجراءات لمّ الشمل العائلي: وضع الوالدين الذين تجاوزوا الخامسة والستين من العمر، ودور الأبناء الآخرين الذين ما زالوا مقيمين في بلد الأصل. يدور الحديث عن قرار محكمة روما، دائرة حقوق الشخص والهجرة، الصادر في 20 نوفمبر 2025، في الدعوى المسجّلة بالـ رقم 27916 لسنة 2025.

كانت الدعوى مقدّمة من مواطن مغربي يحمل تصريح إقامة طويل الأمد في الاتحاد الأوروبي، وكان قد حصل من المكتب الموحّد للهجرة في محافظة روفيغو على إذن لمّ الشمل لوالديه معًا. ومع ذلك، رفضت السفارة الإيطالية في المغرب إصدار تأشيرة الدخول لوالدته، بحجة عدم توافر المتطلبات المنصوص عليها في المادة 29 من قانون الهجرة.

وقد أيّدت المحكمة قرار الرفض، موضّحة نقطة غالبًا ما تُسبّب التباسًا: التمييز بين صفة "الوالد المُعال" وصفة "الوالد الذي تجاوز الخامسة والستين"، وهما صفتان بديلتان وليستا متلازمتين. فعندما يتجاوز الوالد الخامسة والستين، لا ينظر المشرّع إلى وضعه المالي، بل إلى وجود أبناء آخرين في بلد الأصل قادرين على رعايته.

وفي القضية محل البحث، كان للوالدة ثمانية أبناء، كما ظهر من "دفتر العائلة" المرفق بالأوراق. وفي مثل هذه الحالة، تشترط القواعد القانونية تقديم إثباتات واضحة: يجب على مقدّم الطلب أن يثبت أنّ الأبناء الآخرين لا يقيمون في المغرب، أو أنّهم—حتى لو كانوا مقيمين هناك—غير قادرين على رعاية والدتهم بسبب ظروف صحية خطيرة ومثبتة.

أما شهادة الإعالة العائلية التي قدّمها صاحب الطلب، فلم تُعتبر كافية، لأنها تُظهر الجانب المالي فقط، ولا تُبيّن القدرة الفعلية على تقديم الرعاية. فالنص القانوني لا يقوم على معيار اقتصادي بحت، بل يأخذ بعين الاعتبار إمكانية الأبناء الآخرين توفير الرعاية الكاملة للوالد المتقدّم في السن.

وبغياب هذه الأدلة المطلوبة، قررت المحكمة رفض الدعوى.

شكرًا على الاستماع. كانت هذه حلقة جديدة من بودكاست قانون الهجرة. إلى اللقاء.

New on TikTok: Titulli i episodit: Konvertimi i lejes së punës sezonale: pse skadimi i lejes nuk mund ta bllokojë punëtorin e huaj Podcast – Versioni në shqip Mirëmëngjes dhe mirëseerdhët në një episod të ri të Së Drejtës së Imigracionit. Sot trajtojmë një çështje thelbësore që vazhdon të shkaktojë gabime administrative dhe procese gjyqësore të panevojshme: konvertimin e lejes së qëndrimit për punë sezonale në leje për punë të varur, dhe sidomos nëse skadimi i lejes sezonale mund ta bëjë të papranueshme kërkesën për konvertim. Pika e nisjes është një vendim i Gjykatës Administrative Rajonale të Ligurias, i publikuar më shtatë korrik dy mijë e njëzet e pesë. Rasti është i thjeshtë: një punëtor i huaj, mbajtës i një leje sezonale, paraqet kërkesën për konvertim pasi leja ka skaduar. Prefektura e refuzon kërkesën duke pretenduar se konvertimi është i mundur vetëm nëse leja është ende e vlefshme. Refuzimi jepet fillimisht pa shqyrtuar vërejtjet e punëtorit, dhe pastaj përsëritet pothuajse mekanikisht me të njëjtën arsyetim. Gjykata e rrëzon plotësisht këtë qëndrim, duke iu referuar qartë praktikës gjyqësore të konsoliduar. Në vendim thuhet se “nuk ka asnjë tregues ligjor nga i cili mund të nxirret se, për konvertimin e lejes së qëndrimit, kërkohet paraqitja e një leje të vlefshme në momentin e kërkesës” . Ky është një pasazh vendimtar, sepse sqaron një praktikë administrative pa asnjë bazë ligjore. Teksti Unik i Imigracionit nuk kërkon që leja sezonale të jetë e vlefshme në kohën e paraqitjes së kërkesës për konvertim. Nuk e kërkon legjislacioni sekondar. Nuk e kërkon asnjë qarkore. Kur një kusht nuk është parashikuar nga ligji, futja e tij nga administrata përbën kufizim të pajustifikuar që prek drejtpërdrejt rrugëtimin profesional të punëtorit. Rasti i Gjënovës tregon qartë se çfarë ndikimi kanë këto devijime. Edhe pas dy masave të përkohshme të gjykatës, Prefektura mbeti e palëvizshme dhe refuzoi të rishqyrtonte kërkesën pa u mbështetur te skadimi i lejes. Por gjykata është e prerë: kur administrata ta rihapë çështjen, ajo duhet të vlerësojë kërkesën në themel, të verifikojë plotësimin e kushteve materiale për punën e varur dhe të garantojë pjesëmarrjen procedurale të punëtorit. Gjykata vëren gjithashtu se Prefektura nuk ka shqyrtuar vërejtjet e punëtorit, duke i hedhur poshtë si “të papranueshme” pa dhënë asnjë argumentim real. Ky është një tjetër cenim procedural që i shtohet keqinterpretimit të kuadrit ligjor. Megjithatë, çështja thelbësore është vetëm një dhe duhet thënë hapur, sepse shpesh neglizhohet: skadimi i lejes sezonale nuk e bllokon dhe nuk mund ta bllokojë konvertimin. Qëllimi i konvertimit është të sigurojë vazhdimësinë e punës së rregullt dhe t’u mundësojë punëtorëve sezonalë stabilizimin e marrëdhënieve të punës tashmë të filluara. Lidhja e këtij procesi me një kusht formal që ligji nuk e parashikon do të çonte në rezultate të paarsyeshme, duke dëmtuar si punëtorin, ashtu edhe punëdhënësin që ka planifikuar punësimin. Vendimi i Gjykatës Administrative Rajonale të Ligurias jep një udhëzim thelbësor: administrata duhet të vlerësojë kërkesat e konvertimit në mënyrë thelbësore, pa u ndalur te data e skadimit. Nëse ekziston një ofertë pune e vlefshme dhe plotësohen kushtet e tjera, kërkesa duhet të shqyrtohet edhe nëse leja sezonale ka skaduar. Ky është një mesazh i rëndësishëm për të gjithë. Për punëtorët, sepse u garanton se rrugët e tyre të integrimit profesional nuk mund të ndërpriten për një kusht të paqenë. Për Prefekturat, sepse i detyron të harmonizojnë praktikat me ligjin dhe me jurisprudencën e qëndrueshme. Për juristët dhe profesionistët, sepse konfirmon një linjë interpretimi tashmë të konsoliduar në nivel kombëtar. Faleminderit që na dëgjuat. Do të vazhdojmë të ndjekim vendimet që lidhen me konvertimet, marrëdhëniet e punës dhe stabilitetin e qëndrimit, sepse pikërisht në këto fusha përcaktohet funksionimi real i politikave të imigracionit.

https://ift.tt/8OpHI3s